”Anknytning måste få ta tid”
Anknytning är något som måste få ta tid. Forskaren Kerstin Neander har under många år arbetat med späda och små barn och deras familjer, forskat kring anknytning och stödinsatser. Hon menar att det placerade barnets behov av en trygg bas att knyta an till, är något som familjehemmet måste jobba med under hela placeringen.
Alla barn behöver ha en trygg bas för att kunna utvecklas som människor. När ett barn placeras är det viktigt att man direkt börjar jobba långsiktigt och hjälpa barnet att bygga upp ett förtroende för familjehemmet som sin trygga bas, förklarar Kerstin Neander, forskare vid Universitetsjukvårdens forskningscentrum, Region Örebro län, som under lång tid ägnat sig åt att bland annat studera anknytning. Hon poängterar också att en annan viktig aspekt är att på bästa sätt vårda barnets relation till sina biologiska föräldrar – och det sker på olika sätt beroende på om placeringen bedöms vara kortvarig eller långsiktig.
– Separationer är bland det jobbigaste vi människor kan utsättas för. Därför är det viktigt när det sker att vi direkt ser till att fånga upp barnet och visa att det finns någon där, någon som bryr sig om barnet och som ser barnets behov, förklarar Kerstin Neander.
Påverkar tilliten till sig själv
Ett barn som blir placerat har ofta tillitsbrist till vuxna – något som många gånger också påverkat tilliten till sig själv hos barnet. Behovet av en trygg anknytning under barndomen har visat sig utgöra en buffert mot psykisk ohälsa senare i livet.
– Vi måste vara otroligt varsamma och försiktiga när vi möter ett barn som går igenom en separation och hjälpa dem att hantera sin sorg och lösa konflikter som kan uppstå längs vägen. Viktigt att ha med sig som familjehemsförälder är att anknytning måste få ta tid. Barnets förmåga att våga lita på någon har påverkats starkt och det tar tid för barnet att bygga upp den igen, fortsätter Kerstin Neander.
– Det bästa man kan göra som familjehemsförälder är att visa att man finns där för barnet och hålla fast vid det man lovat så att barnet lär sig att våga lita på vuxna igen. Man måste också ha en grundläggande hållning att känslomässigt ställa sig till barnets förfogande – man kan inte tvinga barnet att lita på en, det måste komma från barnet själv.
Utmaning att förstå vad barnet uttrycker med sitt beteende
Att förstå vad barnet egentligen uttrycker med sitt beteende är en stor utmaning för många föräldrar och familjehemsföräldrar. Kerstin Neander har varit med och vetenskapligt prövat ett föräldrastödsprogram baserat på anknytningsteori, som kallas ”Trygghetscirkeln”, där en grupp föräldrar träffas under åtta gruppträffar, en gång i veckan, för att i en strukturerad form tala om sig själva, sitt barn och samspelet med barnet tillsammans med en gruppledare.
Känslomässig "ryggsäck"
”Trygghetscirkeln” kan illustreras genom en cirkel med öppna händer, varifrån en övre utforskande del och en nedre närhetssökande del utgår. Med hjälp av cirkeln illustreras de anknytningsteoretiska kärnbegreppen. De öppna händerna i cirkeln illustrerar den trygga basen och den säkra hamnen, den som stöder barnets utveckling mot att våga sig ut i världen och pröva sina vingar, med vissheten om att ett känslomässigt stöd finns som välkomnar det tillbaka för att få dela, få berätta och få tanka ny trygghet inför nästa utflykt.
Man kan säga att barnet fyller på sin känslomässiga ”ryggsäck” varje gång det återupprättar kontakten med den säkra hamnen innan det ger sig iväg ut på cirkeln för nya äventyr. Genom förälderns förmåga att vara med och ha en ”lyhörd närvaro” i relationen, stöds utvecklingen av ”en självständighet inom ramen för relationen och en relation inom ramen för självständighet”.
Föräldern behöver vara känslomässigt tillgänglig
Hur föräldern kan stödja barnet i utvecklingen mot att skapa balans mellan behoven av närhet och utforskande är avgörande för barnets anknytning. Barnet behöver känna att föräldern är känslomässigt tillgänglig för alla sorts situationer runt hela cirkeln. Förälderns uppgift är att ha överblick över vad som är eller kan bli farligt, ta ansvar för att barnet får pröva vad det klarar men inte utsätts för sådant som det inte kan hantera eller lösa. I en ofta använd nyckelfras sammanfattas detta förhållningssätt i att barnet har behov av att uppfatta den vuxne som större, starkare, klokare och snäll.
– Vi har gjort en utvärdering av metoden inom ramen för tre verksamheter som arbetar med samspelsbehandling i späd- och småbarnsfamiljer med goda resultat, berättar Kerstin Neander.
Behövs mer forskning
Bland annat visade utvärderingen att såväl föräldrarnas inre bilder av sitt barn och sig själv som förälder och det observerbara samspelet mellan barn och föräldrar förbättrades. Det pågår forskning om Trygghetscirkeln – som på engelska heter Circle of Security – Parenting – runt om i världen. Det behövs mer kunskap om Trygghetscirkeln fungerar i olika sammanhang, till exempel i familjehemsvården.
– Som familjehemsförälder har man – tillsammans med socialtjänsten - en viktig del i att stötta barnet i relationen till sina biologiska föräldrar. Det är bland annat viktigt hur man pratar med barnet om den relationen och att förbereda barnet med rätt förväntningar inför ett eventuellt umgänge med de biologiska föräldrarna. För det späda eller lilla barnet kan den biologiska mamman ha blivit en främmande person, medan mamman har väldigt starka känslomässiga band.
Förståelse för bådas känslomässiga reaktioner
– Förälderns - helt begripliga - starka längtan efter närhet med barnet, kan upplevas skrämmande för barnet. Som familjehemsförälder måste man ha förståelse för bådas känslomässiga reaktioner, säger Kerstin Neander.
En placering av ett barn i familjehem kan vara helt nödvändig för ett barns möjlighet till god hälsa och utveckling. Men vi måste vara medvetna om att det är en insats som innebär stora känslomässiga påfrestningar både för barnet, föräldern/föräldrarna, syskon och för familjehemsföräldrar och syskon.
– Vi kan räkna med att de kommer att uppleva mängder av känslomässigt laddade situationer att handskas med. Socialtjänsten har en stor och viktig samhällsuppgift att ge bästa möjliga stöd till alla parter och att handskas med de konflikter som lätt kan uppstå på ett moget sätt, säger Kerstin Neander.