”Släktinghemsföräldrar behöver skräddarsytt stöd”

Som släkting har man informella förpliktelser både mot barnet och mot föräldrarna och ibland tvingas man välja sida. Släktinghemsföräldern får även handskas med önskemål och krav från barnets föräldrar samtidigt som de har formella skyldigheter som familjehem.

Av de som placerades någon gång under 2018 blev ungefär 20 procent placerade i ett släktinghem eller annan typ av nätverkshem. Hur släktinghemsföräldrar i Sverige ser på sin situation har hittills varit ett outforskat område, konstaterar Sofia Linderot, vid Socialhögskolan i Lund som har intervjuat ett drygt 40-tal släktinghemsföräldrar i olika delar av landet. Nyligen doktorerade hon med avhandlingen ”Av kärlek och plikt”.

Får inte samma stöd som andra familjehem
Trots att man inte riktigt vet hur släktinghemsföräldrar har det finns det antaganden från myndigheternas sida. När Sofia Linderot i en tidigare studie undersökte socialarbetares inställning till släktinghemsplaceringar uppgav flera socialarbetare att de inte erbjöd samma stöd till släktinghem som till andra familjehem: ”Vi tar mer för givet att de klarar det”, var ett konstaterande. I en handbok angående familjehem och hem för vård eller boende antar Socialstyrelsen att påfrestningarna för släktinghemsföräldrar är mindre än för familjehemsföräldrar i ”vanligt” familjehem.

Sofia Linderot vid Socialhögskolan i Lund har undersökt hur släktinghemsföräldrar har det i en ny avhandling. 

Sofia Linderot pekar i sin avhandling på att släktinghemföräldrar oftast inte har några tidigare erfarenheter som familjehem eller ens haft tankar på att bli familjehem. Men de flesta har varit en viktig resurs för barnet långt innan det blev placerat. Många beskriver beslutet att ta hand om barnet som att ”de inte hade något annat val”. Av kärlek och plikt bestämmer intervjupersonerna sig för att låta barnet bo hos dem och ett viktigt argument är att ”vi är en familj” och att man ställer upp för varandra. Beslutet följs många gånger av ambivalens och vånda, inte minst för att det krockar med deras framtidsplaner som ofta handlade om ett liv med större frihet när de egna barnen vuxit upp, men även om att man ville satsa på sitt arbetsliv.

Dubbla roller och lojaliteter
Släktinghemsföräldrarna har en komplex roll då de i egenskap av släkting och familjehemsförälder har dubbla roller som exempelvis att vara moster och på samma gång släktinghemsförälder/förälder till barnet. Flera tar upp att de saknar att de inte får vara bara ”mormor”. Den dubbla rollen finns även mot barnets förälder. Samtidigt som exempelvis en mormor ska ta hand om sitt barnbarn är hon också mamma till barnets förälder som många gånger också är i behov av stöd och hjälp.

– Det som blev väldigt påtagligt när jag pratade med de här släktinghemsföräldrarna var deras dubbla lojaliteter gentemot både barnet och dess föräldrar och hur de samtidigt måste kunna hantera både sin egen situation, frustration och sorg och samtidigt ta hand om barnet. Många sitter med en dubbel oro både för barnet och för föräldern, säger Sofia Linderot.

Det är framförallt i kontakten mellan släktinghemsföräldrar och barnets föräldrar som det uppstår spänningar, konstaterar Linderot. Ofta beskrivs relationerna med barnets föräldrar som problematiska och komplicerade och det framhålls att konflikterna med föräldrarna utgör den största svårigheten med att vara släktinghemsförälder. De släktskapsbaserade banden med barnets föräldrar försvårar släktinghemsföräldrarnas roll och vardag i många fall. Ofta relateras konflikterna till umgängestillfällen då det är tänkt att föräldrarna ska träffa barnet i släktinghemmet, alternativt i föräldrarnas hem - då ställs ofta konflikterna på sin spets. Relationen kompliceras av att släktinghemsföräldern både är familjemedlem (släkting) och familjehemsförälder, ofta med lojalitetskonflikter som följd. Det förekommer även att släktingplaceringen orsakar spänningar mellan släktinghemsföräldern och övrig släkt, med exempelvis egna föräldrar och syskon.

Uttryckte önskemål om gruppträffar
En öppenhet för släktinghemsföräldrars unika livshistoria är enligt Sofia Linderot till hjälp i utformningen av skräddarsytt individuellt stöd. För det första bör stödet skapas med tanke på att släktinghemmen utgör en brokig grupp. Det finns skillnader vad gäller till exempel släktinghemsföräldrarnas ålder, släktrelation och bakgrund till att de har tagit hand om barnet. Behoven ser olika ut hos exempelvis mor- och farföräldern med vuxet barn med missbruksproblem, mostern vars syster nyligen avlidit, den 25-åriga brodern som tar hand om sitt syskon. De olika familjetyperna och de enskilda individerna har utmaningar av skilda slag och släktinghemsföräldrarna har väldigt olika förutsättningar, säger Sofia Linderot.

För det andra är det av vikt att uppmärksamma att släktinghemmet har blivit familjehem på andra premisser än det rekryterade. Släktinghemsföräldrarna har oftast ingen tidigare erfarenhet av att vara familjehem, inte tidigare funderat på att bli det och inte heller ansökt om detta. Den mentala, men även den praktiska förberedelsen, ser alltså olika ut för dessa skilda typer av hem, vilket motiverar särskilda former av stöd till släktinghemmen. Många uttryckte önskemål om gruppverksamhet och möjlighet att träffa andra i liknande situationer.

– En släktinghemsplacering kräver stor lyhördhet från socialtjänsten. Det är en turbulent tid, där man behöver stötta dem både praktiskt och psykosocialt och vara medveten om den situation som de befinner sig i, säger Sofia Linderot.

– Det som förenar de släktinghemsföräldrar som jag mötte är deras beskrivning av kärleksfulla emotionella band till barnet, att de av kärlek och plikt tar hand om barnet samt att de skildrar sin uppgift med stort engagemang. De vill vara en resurs så länge barnet behöver dem, tillägger hon.