Hedersvåld eller dårskap? Del 1

Allt det jag berättar om är med tillåtelse av "Mia". Hon vill att hennes historia kommer ut och kan det bara få en enda kvinna att våga ta steget mot friheten så blir hon glad. Mycket kommer jag utelämna för jag är ingen bokförfattare och jag använder talspråk. Jag önskar ibland att jag var författare, hennes historia förtjänas att berättas. Alla namn och orter är så klart utbytta. Vissa saker är mina ord och vissa är Mias.

I oktober 2012 så ringde min telefon, en socialsekreterare från en kommun vi samarbetar med och brukar ta jourbarn ifrån ringde och frågade om vi hade möjlighet att ta en mamma/barnplacering. Mamman behövde gömmas fort, så mycket mer fick jag inte reda på, barnen skulle vara i 4 och 7 års åldern, vi funderade lite kvickt och jag hörde mig själv svara "-självklart, ni är välkomna".
 
Några timmar senare kom en bil med några socialsekreterare, 2 barn med stora ögon och en förskrämd mamma som inte kunde språket.

Lite historik fick vi av socialsekreterarna och en tolk fick vi via telefon. Kvinnan hade blivit misshandlad av sin make länge, hon fick nog, anmälde mannen och fick hjälp till ett kvinnoboende med barnen. På kvinnoboendet bodde dom i ca 4 dagar innan maken och släkten hittade henne.
Dom kördes av polisen till ett nytt kvinnoboende i en annan förort, där blev dom kvar i en vecka innan maken hittade henne igen. Det blev ytterligare ett nytt skyddat boende på ytterligare en kvinnojour, men samma visa igen, hon blev hittad av maken och släkten. Nu var Mia desperat och kunde konstatera att den stora släkten fanns överallt i hela Stockholm, det gick inte att gömma sig. Hon gav upp och tänkte gå tillbaka till maken och hans släkt, MEN då grep en mycket bra socialtjänst in och tog ett snabbt beslut om att barnen skulle tvångsomhändertas!

Man kan tvångsomhänderta barn på många olika grunder, ett av skälen kan vara att mamman inte kan skydda barnen mot våld. På dom premisserna tog man nu barnen. Mamman fick ultimatum, går du tillbaka så placerar vi barnen i ett jourhem för då anser vi inte att du kan skydda dom mot våldet, väljer du att följa med barnen så placerar vi er tillsammans och hjälper till att skydda även dig. Det är inte så ofta man gör så här men det var ett väldigt bra beslut och soc ska ha all heder över att dom satt ultimatum och var handlingskraftiga. Jag vet att många socialtjänster skulle låtit dom gå tillbaka, det blir billigare så, sen hur barnen mår av att behöva bevittna och uppleva våld blundar många för.
Barnen kunde dålig svenska, mamman förstod en del men kunde väldigt få ord, men vi började med att gå upp till affären och handla mat. Dom skulle bo i vårat bredvidboende och sköta mat och sånt själva.

Jag kommer kalla barnen S och L, det får stå för Stora barnet och Lilla barnet.

Mamma Mia var rädd. Det första hon gjorde var att dra ner alla persienner, det stora barnet hoppade högt för alla ljud och kikade förskrämt ut genom persiennerna.
Dag nr 2 så säger stora barnet till mig "-slår han dig också?" och pekar på min make. Att börja med långa utlägg är ingen större idé så jag fick helt enkelt säga att "-nej vi slåss inte. Han har aldrig slagit mig". Barnet tittade skeptiskt på mig.
 
Dom första veckorna var väldigt hektiska, möten, möten och åter möten. Det var soc och tolk som skulle träffa mamman, det var barnsekreterare och tolkar som skulle träffa barnen, det var advokat och tolk som skulle träffa mig och mamman, det var poliser och polisförhör, och hela tiden så hängde hotet över oss alla, att dom skulle bli hittade. Vi bor i ett område med bra och nära grannar, alla vänner, våra vuxna barn och deras vänner fick bilnumren på släktens bilar och ALLA höll koll. Vi monterade upp kameraövervakning runt våra hus, helt ok sa polisen eftersom vi äger marken som husen står på.
 
Men vi alla var medvetna om att gömma sig är svårt, släkten fanns överallt. Dom var busschaufförer, taxichaffisar, vårdpersonal, vi kunde bara vara försiktiga och tänka en extra gång så fort dom skulle ut.