Självskadebeteende

Vad är självskadebeteende?
Att ha ett självskadebeteende innebär att man medvetet skadar sin kropp eller utsätter sig för något riskfyllt. Det kan vara att man rispar, skär eller bränner sig. Man kan också skada sig på andra sätt, t ex genom att söka sig till droger eller destruktiva relationer och använda sex på ett skadligt sätt.

Att skada sig själv kan vara ett sätt att hantera övermäktiga känslor eller straffa sig själv. Oftast vill man inte dö, utan upplever att smärtan lindrar negativa känslor som ångest och oro. Men lindringen är tillfällig och kortvarig, istället ökar ofta de svåra känslorna.

Omkring fyra procent av vuxna har någon gång skadat sig när de mått dåligt och det är vanligast bland tonåringar. Även om det kan vara svårt att tro att livet kan bli annorlunda går det att sluta skada sig själv. Och det finns hjälp att få. Många som har varit i en liknande situation har tagit sig ur den.

Det är bra att bryta beteendet så tidigt som möjligt. Självskadebeteende kan vara beroendeframkallande och kan också triggas igång av andra som mår dåligt. En ordentlig utredning behöver göras så att personen får rätt hjälp. Att skada sig själv kan vara ett symptom på en psykiatrisk problematik av något slag. Det är inte ovanligt att ett självskadebeteende förekommer parallellt med t ex ätstörningar eller personlighetsstörningar.

Utredning och behandling
För att minska sårbarheten är rutiner för sömn och mat viktiga, liksom att röra på sig och undvika alkohol och droger. Det är bra att försöka hitta andra sätt att lugna och trösta sig istället för att skada sig själv, men det kan vara svårt att göra det på egen hand. För att få hjälp med att sätta ord på sina känslor är det bra att försöka berätta för någon som man har förtroende för. Det kan vara en förälder eller en god vän som kan hjälpa vidare till professionell hjälp på t ex elevhälsan, en ungdomsmottagning eller vårdcentral. Om de där anser att det behövs mer eller annan hjälp remitterar de vidare till psykiatrin. Kognitiv beteendeterapi (KBT), dialektisk beteendeterapi (DBT) och mentaliseringsbaserad terapi (MBT) har visat sig vara framgångsrika. Läkemedel kan behövas, liksom i allvarliga fall även inläggning. Vårdtiden på avdelning ska dock vara så kort som möjligt för att inte förvärra självskadebeteendet.

Stöd och hjälp
Många tycker att det är både svårt och skäms över att berätta om sina svårigheter. Det är jobbigt att möta andras reaktioner på självskadorna och många känner också skuld för att de gör sina nära ledsna och oroliga. På nätet finns sidor där man kan chatta, mejla eller läsa om självskadebeteende. Bris och umo.se kan ge information och stöd. Shedo är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om självskadebeteende och ätstörningar. På deras webbsida finns tips på färdigheter för att stå ut och en lista med åtta frågor att ställa till sig själv innan man skadar sig.

Att leva som anhörig
Att leva nära en person som skadar sig själv kan vara svårt och kan väcka känslor av misslyckande och maktlöshet. Föräldrar och syskon behöver både stöd och handledning. Många vågar inte prata eller fråga om det man misstänker eller ser, men det kan räcka långt att säga ”Jag ser att du mår dåligt – är det något jag kan göra?” Samtidigt är det viktigt att inte bära hela ansvaret själv och att se till att själv må bra.

Källa/Länkar

MIND - Psykisk ohälsa
1177 - Att skada sig själv
UMO - Skada sig själv
SBU - Erfarenheter och upplevelser av bemötande och hjälp bland personer med självskadebeteende
Föreningen SHEDO - Färdighetslistan