Tryggt beteende hos partner kan förbättra anknytning

Hur vi knyter an när vi blir föräldrar beror till stor del på den anknytning vi själva hade som barn till våra föräldrar. Men för den som har mindre bra erfarenheter med sig finns nu en tröst i att en trygg partner kan påverka anknytningen till det egna barnet positivt, visar en ny studie vid Lunds universitet. Det är Elia Psouni, docent och forskare i utvecklingspsykologi, som nyligen publicerat sina resultat i en vetenskaplig artikel.

Elia Psouni, docent och forskare vid Lunds universitet, ligger bakom den nya studien. 

Majoriteten av alla barn, ungefär 65 procent, får en trygg anknytning till sina föräldrar och ungefär lika många av föräldrarna har förmågan att ge barnen en bas för en trygg anknytning. Föräldrar med sämre förutsättningar löper risk att inte kunna forma sitt beteende på ett sådant sätt att deras barn utvecklar en trygg anknytning, vilket kan leda till att man får svårare i livet även som vuxen, visar forskningen.

Medföräldern kan påverka förutsättningarna
Men något som man inte tidigare studerat är huruvida partnern, den så kallade medföräldern, påverkar förutsättningarna. Och enligt den studie som Elia Psouni nyligen gjort genom kliniska intervjuer med 77 föräldrapar, påverkar partnerns egen anknytningstrygghet en hel del. Kort sagt kan man sammanfatta det som att ju tryggare medförälder desto tryggare förälder.

– Om din medförälder har beredskap att agera som en trygg bas för barnet och generellt i nära relationer, ökar chanserna avsevärt att också du kan agera på samma sätt även om du själv inte haft lika positiva erfarenheter i din uppväxt, säger Elia Psouni.

Betydande effekt enligt studien
Ett tryggt beteende hos en partner borgar alltså för att även den som bär med sig en otrygg anknytning sedan barndomen ska kunna bli en god förälder som ger sitt barn förutsättningar för en trygg anknytning. Effekten är betydande, konstateras i studien och den överförs från såväl mamma till pappa som från pappa till mamma.

I studien har man också tittat på vilka effekter avvisande respektive kärleksfulla beteenden hos föräldrarnas egna föräldrar har på föräldraskapet. Resultaten visar att det beror på om det är mamman eller pappan som står för beteendet. Avvisande beteenden från ens pappa, och kärleksfulla erfarenheter med ens mamma är det som har störst inverkan på ens eget föräldraskap. En avvisande pappa inverkar särskilt negativt på en mans föräldraskap. Med avvisande föräldrabeteende menar man situationer då barnets känslor och känslouttryck blivit åsidosatta, eller bagatelliserade, barnet har blivit förnedrat, skrattat åt, eller bestraffat.

Studien har avgränsats till biologiska föräldrar, men Elia Psouni öppnar för att i framtiden studera även andra familjekonstellationer, exempelvis familjehemsföräldrar och separerade föräldrar.