”Förståelse snarare än bedömning”
En viktig del i utredningen av en familj inför en eventuell placering är att förstå de vuxnas känsloliv och relationer för att utröna om det finns ett känslomässigt överskott för att ta sig an ett barn. En av de metoder som kan användas för en sådan utredning är den så kallade Kälvestens-metoden.
Gerry Tapper, legitimerad psykolog och psykoterapeut i Malmö, är en av metodens förespråkare och har arbetat med och utbildat personer i den sedan början av 1980-talet.
- Metoden har sin utgångspunkt i de vuxnas relation, både individuellt och som par. Det man försöker förstå är det känslomässiga samspelet i relationen och om det finns en balans mellan behovet av trygghet och närhet kontra självständighet hos de vuxna, säger Gerry Tapper.
Viktiga faktorer för känslomässigt överskott
En vuxen människa som fått sina behov av trygghet och närhet tillgodosedda under uppväxten utvecklar en självständighet och en känslomässigt mogen personlighet. En sådan person kan både vara trygg och nära i relationen till sin partner och samtidigt uppleva att självständigheten finns kvar – två viktiga faktorer för att skapa det känslomässiga överskott som är nödvändigt för att ta sig an ett familjehemsplacerat barn.
- I relationen måste det finnas både ett ”vi” och två ”jag”. Personer som har en bra balans mellan dessa tror vi har utrymme för att klara den obalans som det innebär att ett barn placeras i familjen, säger Gerry Tapper.
Barn innebär belastning på relationen
Kort sagt kan man säga att alla barn, oavsett om de är placerade, biologiska eller adopterade, innebär en belastning på de vuxnas relation och med Kälvestensmetoden vill man försöka försäkra sig om att relationen klarar den belastningen. Det görs utifrån intervjuer med de vuxna, både individuellt och tillsammans. Svaren från intervjuerna tolkas noggrant och ligger sedan som en av flera pusselbitar till grund för bedömningen om familjen är lämplig som familjehem eller inte.
Även för ensamstående
Metoden kan användas då man intervjuar en ensamstående förälder. Det ger dock andra förutsättningar för den som ska tolka svaren och förstå hur den ensamstående personen hanterar sitt behov av närhet och självständighet. Mönster i tidigare relationer och hur den vuxne resonerar om sin nuvarande livssituation blir extra betydelsefullt att få insikt i.
- En tolkning utifrån Kälvestensmetoden handlar inte om att följa något facit. Det är snarare upp till varje utredare att tolka och analysera intervjun. Det man vill uppnå med Kälvestensmetoden är en förståelse för parets känslomässiga relation, snarare än att göra en bedömning, förklarar Gerry Tapper.
Oberoende tolkare viktigt
Det finns dock teoretiskt utvecklade samspelsmönster både med avseende på de vuxna relationerna och de vuxnas relationer till barnen. I Kälvestenmetoden benämner man dessa som behovskopplingstyper och uppfostringstyper. Det är dessa som utgör en referensram för tolkningsarbetet. Att det ska vara en oberoende tolkare är viktigt. Den som hjälper till vid tolkningen ska ha god kunskap och erfarenhet av metoden både praktiskt och teoretiskt. Dessutom behöver tolkaren ha gedigen psykologisk kunskap.
Ökande intresse
Metoden har använts för familjehemsutredningar sedan 1970-talet. Gerry Tapper har själv utbildat personer inom socialtjänst och privata företag i 35 års tid och ser ett ökande intresse.
- Tidigare har jag hållit 1-2 utbildningar om året, senaste åren har det varit 4-5 stycken om året och även från andra håll i Sverige där jag inte jobbat tidigare, berättar han.
Fakta: Kälvestensmetoden
Kälvestensmetoden arbetades fram under 1960-talet och anpassades under 70-talet för att kunna användas vid familjehems- och adoptionsutredningar.
Det är en så kallad en halvstrukturerad intervjumetod, vilket innebär att det finns både öppna och slutna frågor. Dessutom finns en del skattningar i samband med de öppna frågorna. Metoden har sin grund i psykodynamisk teori och syftar till att genom djupintervjuer få en tydlig bild av en familjs tillgångar och brister.
Intervjuerna görs både individuellt och i par och behandlar områden som uppväxt, kommunikation, samspel mellan paret, trauman med mera och är en av flera pusselbitar som ligger till grund för att besluta om familjens lämplighet och förmåga att ta emot ett placerat barn.